Familjen

Igår kväll var familjen Persson-Eriksson ut och firade min examen sent omsider. Vi hade riktigt kul och trevligt. Fick några mysvibbar ibland när jag betraktade dem. Vi kastade gris å drack martini hos Hanna innan vi begav oss. Vi kallade pappa för nollan eftersom han sällan fick poäng. Sen gick vi till kött kök och bar. Det var när sirran å mamman gick framför mig å pappa armkrok som jag fick en av mysvibbarna.

Vi kom ofta in på hemska samtalsämnen som döden å andra hemskheter (nästan så ofta att det blev komiskt) men det var trevligt ändå. Mamma frågade vad vi helst av allt skulle vilja. Det var en bra fråga tyckte jag. Pappa sa att han helst skulle vilja sluta jobba och bara ägna sig åt saker han tycker om: måla, bygga båtar, jaga och fiska... Mamma sade att hon ville resa. Det tycker jag är jättekul att hon sa, för bara för ca 6 år sen så hade mamma bara varit utomlands en gång till Grekland. Sen har de åkt med jobbet de senaste åren till många ställen runt jorden, NY, Las Vegas, Mauritius, Irland, Paris, Florens... Det är så roligt att mamma har fått en ny hjärtesak. Jag var skraj att mamma skulle säga att hon helst av allt skulle vilja ha barnbarn. Då hade jag nog blivit ledsen.

Hanna var inne på resbiten också men också lite halvt på skämt: "jag vill bara att nån ska tycka om mig". Du är omtyckt Hanna. Det är omständigheterna omkring som kärvar kära syster. Jag själv känner mig mycket tillfreds med min tillvaro just nu, så när jag ska säga vad jag helst vill göra, så finns det saker jag vill göra, men det känns inte som att jag har så bråttom med dem. Jag känner ingen stress och jag känner att jag vill t ex ut och resa och gärna jobba som volontär eller på en svensk skola i utlandet t ex någonstans i Afrika, men det kommer jag göra och det är inge bråttom med det. Jag hinner, jag hinner... Det känns så skönt att vara så pass sysslolös som jag är och inte känna stress över framtiden. För mig känns det som att framtiden håller möjligheter som finns där när jag är redo att ta dem.