respekt för chefen men inte för mammas logik

Var ut på landet i helgen. Skööönt. Åkte på lördag morgon till Lyktan för att jobba. Jobbade med Anna. Hon är såå bra. Det är alltid födelsedag att jobba med henne. Hade med mina "viktiga papper" som chefen skulle skriva på. Han var lite halvgrinig, en riktig humörsvängare den där. Oftast brukar jag kunna skämta till det så han blir uppåt fast dåliga dagar så svänger han ner snabbt igen. Nåväl. Jag har respekt för honom. Ganska lustigt. Vill som inte göra bort mig inför honom. Nästan som att jag är lite rädd för honom.

Två saker hände som jag skämdes lite för. Den första mer än den andra... Allora. Vi hade väldigt mycket att göra. Massa hungriga gäster. Så vi bad chefen ta upp lite beställningar medan jag å Anna gjorde å bar ut maten. Så när jag varit ut med några tallrikar så rensade jag av ett av borden i restaurangen på väg tillbaka "aldrig gå tomma händer" som Sead brukar säga. Så jag lastade av tallrikarna i diskrummet å där står ett stooooort serveringsfat med glass och exotiska frukter som blivit kvar från en beställning och som jag å Anna sku få festa loss på när tid infann sig. Nå... jag blev bara tvungen att gå fram å ta en sked gaaaaaaaah. Precis som jag står med storskeden i handen och gapet öppnat och ska tömma ner saligheten så kommer chefen in. Oj va jag skämdes... Vi hade ju mycket att göra å här står jag... "går du fram så jag kan gå ner å göra lite rödingsplankor" säger han. Oj jag kände mig dum. Javisst säger jag och går ut i köket igen. Det är sjukt vad såna här saker får mig ur balans. Jag kunde inte sluta tänka på det. Så jättefarligt var det ju inte men, jag skämdes iaf jättemkt.

Den andra saken var mest rolig. Skämdes inte alls lika mycket. Jag hade tjatat på honom hela dagen att han skulle skriva på arbetsgivarintyg. "vi tar det sen.." "vi tar det efter jag kört ut beställningen" etc. sa chefen. Ja iaf. Så hör jag honom säga "hejdå" å försvinna med raska steg mot nedre våningen. "gick han???" säger jag till Anna. "jo spring efter honom" säger hon. Jag ställer mig i dörren och vrålar i jättehögt halvt på skämt "Christer jag vill prrrrrata me dig" och då står han mitt framför mig. Håret som bortblåst av vinddraget från mitt vrål. Jag kommer av mig. Kunde ha sagt nåt i stil med "jag trodde du var nere redan..." eller nå, men jag kommer mig inte för i det ögonblicket. Iaf så skriver han på papprena. hihi.

Lördag natt i familjens sköte. Sover tillsammans med förhoppningsvis blivande mamman Magda. Hon lägger sig alltid jämsides kroppen och kurar ihop sig när hon ska sova med mig. Å så låter hon så mycket. Hon njuter när man smeker henne. "mmmmmmmmmmm" stora suckar släpper hon ut. Jag pratar med henne om hennes valpar. Sen somnar vi.

Söndagen. Vi sitter vid köksbordet. Jag å pappa försöker förstå oss på Texas hold'em från en bok, för pappa har köpt ett helt pokerset med marker och grejer. Det går ruggigt dåligt. Ingen av oss vet egentligen vad vi gör. Men vi håller sams. Konstaterar mest att vi e ganska korkade båda två vad gäller detta. Bredvid mig sitter mamma.

Jag ska snart iväg och spela biljard med syrran å hennes Linda. Jag försöker för första gången nykter (prata med na på fyllan på knut med) få mamma å prata och förklara vad det är hon menar egentligen, när det kommer till hanna och linda. Inleder smidigt i stil med "har ni hälsat på Linda än då? Dom kommer hit snart ju"... "Då kan ni väl hälsa"

Bakgrunden är denna. Mamma har sagt, nån gång i höstas, att hon tycker det är FEL att Hanna tog hem Linda till hennes och Tomas lya i Alunda eftersom den BÖR betraktas som "Hannas & Tomas". Hon sa någon gång vid jul att hon ville vänta och träffa Linda till Hanna hade "ett eget" bo. Denna är alltså mammas uppfattning. Hennes moral är hög och hon har principer som hon har svårt att se utanför. Hon är mycket mån om "vad folk ska säga", fast jag tror egentligen att det är mycket vad hon själv ska tycka som är svårast för henne att tackla. I Hanna/Lindafallet så tycker jag hon är helt ute och cyklar. Det är inte hennes sak. Det är hanna och tomas sak och tomas har vetat om det och han har tyckt det varit "ok". "men vadå, så den 17 feb då är det ok, då eller?" säger jag (det är då hanna flyttar in till stan). Jag fnissar lite, mamma fnissar lite, fast hon försöker verka allvarlig ibland. Det är sjukt det här. "hur ska det lösas" säger jag. Kastar ut lite frågor. Mamma rabblar sin historia igen om vad hon tycker (Se bakgrund). Vi fnissar. Mamma greppar i luften "men det tog ju ett halvår innan jag fick träffa erik" "jaa men det var ju inte för att du inte ville träffa honom". "hon är en jättetrevlig tjej ju" säger jag. Jag försöker förklara för mamma att hon straffar fel människor. Att hanna blir ledsen och att linda säkert också känner sig dum. Jag får mamma att förstå att jag iaf inte förstår vad det är hon försöker uppnå. Vår konversation kommer inte så mycket längre för in dundrar släktingar och hundar. Moster Gunvor och min andra mosters man Peter och hans boxer Täppas. Jag hoppas mamma fick sig en liten funderare iaf. Ska återuppta diskussionen igen. måst göras. Jag älskar mamman men jag håller inte med henne i allt.

På onsdag kommer Tanja hem! Jihoo. Det blir skoj!!! Längtar väldigt mycket. Väldigt nervöst är det. Det blir så mycket spänning när man ska träffa nån man tycker mycket om som man inte sett på länge... Voi voi