The smell of it...

Jag förknippar mycket med lukter och kan lukta mig lycklig. Ofta minnen. Som min duschtvål just nu. Den hade jag förut ganska mycket men sen tog jag en paus från den. Nu köpte jag den igen och blev alldeles salig när jag tvålade in mig med den. Fast först kunde jag inte placera saligheten. Sen slog det mig att den användes flitigt förra vintern då jag och Tanja tomtade omkring här i lägenheten och flirtade vilt och smekte varann lite på armen (för hon låg nämligen mittemot, eller bredvid) allt var nytt och förälskat och spännande och skönt. Julen i hemmets sköte. Saliga längtan och lussebullarna vi skapade.

Ofta är det trygga dofter. Men ibland obehagliga (som den gång vi var små och på flit mosade en JÄTTESTOR larv och det kom en frän fast ändå svag lukt som nog förmodligen inte kom från larven men som jag ibland känner om somrarna och det är då som det dåliga samvetet rullar in) Som vänner. Kvarglömda kläder får sig en sniff ibland. Parfymer som blivit vännerna själva. Tanjas stuga i en tröja. Mammas lakan (alltid fint ihoprullade), mormors jag-röker-under-fläkten-hemmadoft tillsammans med alla gamla saker (trygg doft som sitter i kläderna flera dagar efteråt), farmors lilla kruka med eterisk olja (som jag spillde ut en gång, minns fortfarande hur hon spände ögonen i mig och skällde på mig så halssenorna spändes).

En alldeles speciell doft är den som kommer då man drar ner en overheadduk (en sån vit som sitter framme vid tavlan i klassrummet). En gång på gymnasiet satt jag och Elin och pluggade och så pillade jag ner duken och då blev vi båda varse om något som det påminde om. "Å... å... va e de här..." Sen kom vi fram till att det luktade som hennes röda läppstift som hon hade när hon var liten som vi lekte med när man klädde ut sig. Det var ett väldigt starkt minne som sköljde över oss tack vare den doften.

(hihi Nina, såg du min Cornelis-allusion?)